Det var länge sedan jag la upp bilder i bloggen men idag har jag tagit några kort så då kan jag göra ett litet inlägg med bilder idag.

Dagen började inte så roligt men det var enormt skönt att få 7 maskiner tvätt rena. 9-12 sprang jag i skytteltrafik mellan lägenheten och tvättstugan. Jag har inte sorterat och bäddat rent ännu så dagen kommer väl avslutas med tvätt oxå  . Vädert var underbat skönt, sol som värmde bra och inte mycket vind, eftersom det är svenska skidspelen i helgen bestämde jag mig för att åka dit och titta lite.

Guldklimpen Hampus, mamma Sara, pappa Kalle och jag åkte till Lugnet för att lapa sol och heja på skidåkarna på Lugnet. När man varit en stund med den underbar lille killen vill vem som helst ha en liten en.    Vi kom lite sent för när vi kom till entren så gick starten för damerna.  

Under damernas lopp kättrade vi i samlad trupp upp för mördarbacken och hann heja på våra duktiga tjejer Anna Haag och Charlotte Kalla. Marit Björgen vann och hon tog sig upp för backen som om det var vilken slänt som helst, själv var jag tvungen att ta av mig jackan halvägs upp för det var så varmt och härligt väder. Ett tag trodde jag att det regnade från klarblå himmel men det var snön som töade från träden och droppade i stadig takt. När vi satt i solen och väntade på att herrarnas lopp skulle starta kom Bubo traskandes upp för backen. Stackarn hade det inte lätt i den packade och hårda snön och snubblade många gånger om. Den där personen som fanns där inne kunde ju inte klä av sig i värmen heller... Men trots bekymmer hade han tid att vinka till barnet i sällskapet ( på vägen upp i backen stötte vi på Sara och Kalles vänner med son som följde med mot toppen).

  Till herrarnas lopp stod jag på första parkett i backen, tyvärr hade jag nästan slut på batteri så ett dåligt foto på Daniel Rickardsson i täten är vad jag kunde få till så inte min mobil skulle dö helt. Min riktiga kamera låg givetvis kvar hemma.    Tyvärr orkade han inte riktigt hålla den fina ledningen och en norrbagge vann även herrarnas lopp. När man ser den där Nortugg på en meters håll efter nästan 2 mil inser man vilken maskin han är! All heder åt honom och Marit, ni vet hur man tar en mördarbacke!

  När jag kommit hem lagade jag till en pepparbiff jag hittade i frysen, smaskig potatismos och ett försök till löksås, kom på att man ksnke behövde lite grönsaker och drog en osthydel över en gurka.... hehe... ja det gick ju ner iaf. Ett glas vin unnade jag mig oxå.  

Jag avslutar med en bild från mitt sovrumsfönster så vill jag se om nån skåning har mage att gnälla över snö....   Puss och kram

Nyss hemkommen från en liten promenad för att köpa mjölk och full av funderingar. Helt plötsligt måste vårkänslorna ha slagit till för det var fullt av folk överallt i stan och det kändes jättekonstigt. Hela vintern när jag gått ut på en kvällspromenad har jag varit nästan helt ensam ute, gått och strosat längs med de gamla mysiga gatorna i stan där tusentals männsikor har vandrat före mig genom århundraden och känt att det här är min stad. I lugn och ro har jag promenerat i mina egna tankar, mitt i gatan och sneglat in i alla hem och funderat över hur lika och olika de är.

Helt plötsligt är stan full av folk som promenerar sin hundar, folk på väg hem från träning och tonårsgäng på väg mot sista bussen ut mot byarna och ytterområderna utanför centrum. Massor av andra människor som lever sin liv i den här staden och jag inser att det här är inte min stad, det här är din stad, det brukade vara vår stad men jag är klar här, har inget kvar att hämta, jag lever inte här längre, jag bara bor, nu längtar jag efter att dra vidare och skapa mig ett liv på ett nytt ställe. Häftig känsla att få så där på väg hem från ica. Helt plötsligt ser man alla dessa männsikor som lever sina liv och då drogs även mina tankar till Japan och de stora krafter natruen visat där i veckan och jag kände mig ännu mer liten och obetydlig i den stora massan. Jag är en liten prick på jordklotet och oavsett vad som händer med mig så kommer människorna runtomkring fortsätta leva sina liv som vanligt. Det fick mig att bli ännu mer säker på att jag måste ta mitt liv i mina egna händer och se till att göra det bästa av det och göra det jag vill.