Jag erkänner att jag inte alltid är särskilt positiv. Åtminstone inte när folk fantiserar hejdlöst om att vinna drömvinster och liknande. Någon har ibland kallat mig pessimist men jag själv skulle säga realist. Anledningen till att jag sällan hakar på sådana drömmar är att jag tycker det är synd att slösa bort livet på orealistiska drömmar istället för att uppskatta det som är här och nu. Jag vill hellre se lyckan och glädjen i det lilla, de små framstegen och händelserna i vardagen. Jag har ett högst ordinärt liv men är väldigt lycklig och trivs. Jag har lätt att hitta glädje i sånt som händer under en vanlig dag. Det är sällan jag har behov av att fly bort i tanken till något annat men givetvis har även jag drömmar som man tar till ibland, saker att bocka av på den stora checklistan över vad jag önskar att uppleva i livet. Så frågan är vem som är optimisten? Den som har förmåga att drömma sig bort och tro att även de mest osannolika saker kan slå in? Eller är det den som är allmänt lycklig och försöker se det positiva i tillvaron? Eller är det inte förrän man behärskar att kombinera de båda som man blir en optimist?

Oavsett hur det är med att vara optimist, pessimist eller realist har jag några saker som har gjort mig glad idag:
? Solen har lyst efter flera veckor av mulet och regn.
? Stjärnhimlen är vacker.
? Gottfrid gör mig stolt varje dag.
? Jag har haft det bra på jobbet (som vanligt).
? Min nackspärr börjar bli bättre.
? Hundarna kommer när jag ropar.
? Jonas har fixat hålet i grunden.
? jag får snart somna gott i min egen säng, i vårt eget hus som vi har renoverat med våra egna händer. Jag kommer kunna äta mig mätt i morgon, ha ett roligt jobb att gå till och sen få komma hem till en son och en sambo som älskar mig.

För ett tag sedan läste jag den här krönikan som hade delats på Facebook: http://www.expressen.se/kronikorer/lediga-foraldrar-lamnar-in-barnen-for-att-ga-och-sola/ till viss del håller jag med men å andra sidan tycker jag att krönikören är oerhört trångsynt. Någon dag senare läste jag även det här blogginlägget: http://imperhia.wordpress.com/2014/11/05/varfor-lamnar-vi-vara-barn-pa-forskolan/ något mer nyanserat men forfarande ganska fördomsfullt mot föräldrar som inte lever i precis samma situation som dem.

Vi lämnar på förskolan för att vi arbetar först och främst, men även av andra anledningar. Den första artikelförfattaren tyckte det var en läskig åsikt att förskolan är till för barnen. Jag tyckar det är läskigt om den är till för föräldrarna. Tanken på att jag skulle lämna mitt barn så många timmar i veckan på en plats där de enbart ska förvaras för att vi som föräldrar ska kunna förverkliga oss själva i vårt yrke. Förskolan är en pedagogisk verksamhet med en läroplan med utbildad personal som är specialister på att ta hand om små barn. Givetvis ska man inte utnyttja dessa duktiga yrkesmänniskor men jag kan se många anledningar till att lämna barnet på förskolan för barnets skull annat än att barnet inte kan följa med sina föräldrar på jobbet. Jag arr fullt kapabel att ta hand om mitt barn på heltid och se till hans bästa och att han utveckad. Men vi behöver pengar och jag mår bra av att jobba. För att vara bra förälder vill jag må bra. Förutom att vi lämnar det värdefullaste vi har i någon annans omsorg därför att vi arbetar, är det även i viktigt i vårt fall som bor ute i skogen, för Gottfrids utveckling och välbefinnande att få leka med andra barn. Dessutom är det viktigt för oss att han får vara med en vuxen som orkar ta hand om honom (för det händer att han är på förskolan om vi är sjukskrivna eller Jonas har jobbat natt).

För andra barn kan förskolan vara den stabila punkten i tillvaron av många andra anledningar, utarbetade ensamstående föräldrar, kroniskt sjuka föräldrar, missbrukande föräldrar, psykiskt instabila föräldrar. Jag kan inte sätta mig in i alla familjers situation och därför tänker jag inte hurra och ropa heja till krönikören ovan. Barnen har rätt till en bra förskola och resurserna ska fördelas efter barnens behov. Inte föräldrarnas. Vad föräldern gör när barnet är där har inte jag med att göra. Jag är helt övertygad om att alla föräldrar har sitt barns bästa i intresse även om vi har olika syn på vad det bästa är.

Efter några år av kärlekseufori och ren och skär bebisbubbla känner jag ett behov igen att skriva av mig. Att ha ett forum för mina egna tankar. Någonstans där jag får fundera, reagera och analysera på mina egna villkor. Välkomna att följa med på en resa i min hjärna igen, sporadiskt, spontant, flummigt, djupt, stundtals genomtänkt och ibland helt ogenomtänkt.