Det var en regnig höstdag, den 5 november 1985, runt halv elva på kvällen, som jag fyllde mina lungor med syre för första gången och gav ifrån mig mitt första skrik. Sedan dess har jag skrikit många gånger men oftast inte utan anledning, då jag är en ganska lugn person.

Mina första 18 år i livet levde jag med min mamma och min pappa i Skånes minsta kommun. Så länge jag kan minnas har de bott där, längst in på återvändsgatan i Perstorp. Jag var ett lyckligt barn, med mycket kompisar i området att leka med och föräldrar som såg till att jag var ren, mätt och nöjd och tidigt gjorde det klart för mig att livet blir vad jag gör det till. Jag växte upp med skogen inpå knuten och där har jag spenderat många timmar i mitt liv med olika lekar, kojbyggen och hemlisar. Vi var massor med barn på gatan där jag bodde och när vi inte var i skogen lekte vi lekar ute på varandras gräsmattor så fort tillfället bjöds, om vi inte tävlade om vem som kunde springa fortast runt kvarteret.

Under uppväxten fick jag prova många sporter och fritidsaktivitet, jag drogs tidigt till sådant som innebar att man fick vara i naturen och fastnade så småningom för orientering. Någon duktig orienterare blev det dock aldrig av mig då jag är en tänkare och jag istället för att koncentrera mig på att ta mig så fort som möjligt mellan kontrollerna, lunkade runt och funderade på allt mellan himmel och jord.

Att jag är något av en filosof kommer jag nog aldrig komma undan, jag har ständigt varit en nyfiken tös som funderar mycket på hur saker och ting fungerar och varför världen är som den är. Mina föräldrar har många gånger suckat åt mig när jag skruvat sönder något för att se hur det fungerar och sedan inte riktig lyckats få ihop det igen. I min hjärna cirkulerar ständigt en mängd frågor som jag vill ha svar på och jag är av åsikten att en människa aldrig blir fullärd och att det inte finns några dumma frågor. När jag var liten ägnade jag så mycket tid åt att fundera att jag ibland gick runt och filosoferade så mycket för mig själv att jag stundtals glömde leka med mina kompisar och har nog därför blivit den jag är idag som inte har några problem med att hitta på saker på egen hand och vara själv längre perioder även om jag givetvis trivs allra bäst andra personers sällskap.

Trots den trygga uppväxten och alla vänner i Skåne växte det tidigt i tonåren fram en längtan i mig att komma bort. Det är väl något som händer de flesta och jag planerade tidigt att i Perstorp ville jag lämna så fort jag fick chansen (idag är mina känslor mot Perstorp betydligt varmare). Jag började så gott jag kunde min flykt med att pendla i gymnasiet till Kristianstad. Eftersom jag är en lite pysslig och kreativ person hade jag tidigt betstämt mig för att jag ville läsa media och det var även där jag hamnade. Jag ville få förmedla min tolkning av världen med text och bild men någonstans under utbildningens gång blev det klart för mig att det inte var genom media jag ville beskriva världen. Istället började jag fundera på att bli lärare, men det tänkte jag vänta med att utbilda mig till för vem ville ha en ung lärare tänkte jag då.

Men så föll det sig så att jag blev upp över öronen förälskad i en kille i Falun via internet när jag skulle börja sista terminen på gymnasiet. Vi blev snabbt ett par och när jag tog studenten hade vi varit tillsammans i ett halvår, jag hade sökt några utbildningar men det var inte det jag ville göra just då och jag såg min utväg från stället jag velat lämna så länge. Jag kunde ju flytta till Falun, då fick jag var nära min kille och eftersom han låg i lumpen kunde jag ju bo i hans lägenhet tills jag hittat ett jobb och kunde skaffa något eget.

Det blev inte riktigt som jag hade tänkt mig, det var ingen som ville anställa en artonåring utan arbetslivserfarenhet och jag är inte gjord för att bara sitta hemma i soffan, utan pengar i en stad där jag inte känner någon. Så jag sökte en kurs i historia på högskolan och stormtrevs med livet som student. Så jag sökte till lärarprogrammet terminen efter och kom in. Någon egen lägenhet blev det inte av att jag skaffade förrän tre år senare när vi gjorde slut. Livet som student var jätteroligt, jag var aktiv i kåren och träffade massor med människor och själva pluggandet har jag aldrig haft några svårigheter med så rätt var det var hade jag skaffat mig en lärarexamen 23 år gammal.

När jag var klar med mina studier kände jag att Falun var hemma, jag hade mina vänner och mitt liv där och jag hade börjat lappa ihop förhållandet men killen jag hade flyttat dit för så jag blev kvar. Men att få jobb i Falun var fortfarande lika svårt, trots lärarexamen och i takt med att mina vänner avslutade sina utbildningar flyttade de från stan. Det Falun jag en gång blev så förälskad i började tappa sin charm, likväl gjorde killen som en gång stulit mitt hjärta. Så efter några år med diverse vikariat och mycket pendlande hamnade jag i år på en skola i Ludvika där jag stormtrivs och jag nu har fått en fast tjänst på. Det var inte mycket mer att göra än att flytta hit tänkte jag, så nu är jag igen i ett skede i livet där jag inte känner så mycket folk i staden där jag bor men det gick ju bra sist. Dessutom har jag ju både jobb och egen bostad den här gången.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hur uppmärksammar man tvåårig förlovning? Ja, den tilltänkte maken tog ett extraskift på jobbet, sonen ligger uppe i sin säng och håller på att somna och hundarna har nyss fått komma in. Då kan jag pusta ut, sätta mig i soffan och fira mitt lyckliga ...

Jag erkänner att jag inte alltid är särskilt positiv. Åtminstone inte när folk fantiserar hejdlöst om att vinna drömvinster och liknande. Någon har ibland kallat mig pessimist men jag själv skulle säga realist. Anledningen till att jag sällan hakar p...

För ett tag sedan läste jag den här krönikan som hade delats på Facebook: http://www.expressen.se/kronikorer/lediga-foraldrar-lamnar-in-barnen-for-att-ga-och-sola/ till viss del håller jag med men å andra sidan tycker jag att krönikören är oerhört tr...

Efter några år av kärlekseufori och ren och skär bebisbubbla känner jag ett behov igen att skriva av mig. Att ha ett forum för mina egna tankar. Någonstans där jag får fundera, reagera och analysera på mina egna villkor. Välkomna att följa med på en ...

Jag lägger denna bloggen i vila på obestämd tid. Istället har jag och Jonas skaffat en gemensam blogg som handlar mer om vad som händer på gården och i våra liv. Följ oss gärna på soranga.bloggplatsen.se  puss och kram   ...