Läs nu inte fel på rubriken för jag menar inte att jag längtar efter att få barn. Däremot funderar jag på vad som hände med den där förmågan att längta till något på det sättet som man gjorde när man var barn.

Nu börjar julen närma sig och man går och väntar på att den där längtan ska infinna sig men det har den inte gjort. I ärlighetens namn har den inte infunnit sig på flera år. Den där längtan man kunde ha som lite där det suger i magen och man blir helt lyrisk i tanken på att den där dagen, vilken det nu är som man väntar på, äntligen snart ska infinna sig. Födelsedagar, första dagen på sommarlovet, julafton, semester och allt annat.

Jag funderar på om det är en del av barnasinnet som har försvunnit? Var det för att man fick allt serverat som barn som det var så speciellt, undrar om man börjar längta på ett visst sätt igen när man har barn. Visst längtar jag till julen nu, det ska bli skönt att åka hem till familjen, ta det lugnt och bara umgås, vara nyfiken på vad som finns i alla paketen och se om Ulrika klarar av att sitta hela julmiddagen utan en vilopaus i soffan. Spela spel och bli osams :) Det är en fullkomligt underbar helg men man längtar ju inte på samma sätt längre.

Nu blir det mer som en nedräkning och man checkar av allt men måste fixa och hinna med innan de där stora tillfällena som man längtar till. Kanske är det bara ett barns privilegium att längta på det där särskilda sättet för man har någon som planerar och fixar och fejar allt åt en så man har så mycket tid över att klockan börjar gå baklänges och magsäcken börjar åka runt. Eller kan det vara att man vet vad man ska förvänta sig och att man har kontroll som gör att man inte längtar och har den där spännande känslan.

Oavsett vad det är som gör att man förlorar den så saknar jag den där nästan jobbiga förmågan att längta efter något så att man nästan spricker och går fortfarande dumt och väntar på att den ska infinna sig. Vem vet, när det händer något riktigt stort och nytt kanske jag återfår förmågan att längta så mycket igen men jag kan nog konstatera att det är borta för de små tillfällena.

Nu börjar det lukta mat så nu längtar jag väl litta granna efter den, idag har Philip lagat mat så det var bara att värma. Det är så skönt att slippa fundera på mat ibland, jag är glad att jag är så bortskämd :)